perfectlies

Alltså ååhh, ångest över att ha så mycket att göra. Ångrar allt jag sagt om att det är soft att ha börjat skolan igen, ångrar allt jag sagt om att jag börjar sköta mig bättre. Motivationen har sänkts så sjukt mycket sen början av september. Skulle mer än gärna skriva att jag pluggar stenhårt, men då skulle jag ljuga. Livet som sjuttonåring är inte att leka med folk. Kan vi alla inte bara kramas istället?

Jag finner inspiration i bloggar, fina höstbilder, alla vackra sms från vänner och underbar musik. Men ibland räcker inte inspirationen tillräckligt långt för att få igång motivationen.

Idag råkade jag sova bort hela skoldagen pga illamående och ont i magen imorse. Samma skit som händer så fort motivationen är på botten. Just nu behöver jag få mig att inse att livet, och skolan, är faktiskt fint ibland och det är konstigt hur lätt det är att stänga ute alla goda faktorer och fokusera på de dåliga. Man gräver ner sig i sig själv liksom.


Wanted by many, taken by one. ♥


När jag började blogga var det mitt sätt att ventilera. Jag skrev allt jag tänkte och allt jag kände och allt jag varit med om. Meningen var att få ur mig allt jag inte hade modet att säga till någon. Att prata med folk om saker är inte alltid så lätt och då kändes en blogg som ett bra alternativ. Inte trodde jag att någon skulle läsa.

Nu när läsarantalet har ökat har jag slutit mig mer och mer. Jag vågar inte längre skriva helt ärligt, vågar inte öppna upp på samma sätt. Jag kommer ihåg hur jag förr satt med en och samma spellista i öronen varje gång jag skulle uppdatera bloggen, denna lista, lyssnar även på den nu för första gången på länge. Men känner inte längre samma känsla i kroppen av att höra låtarna, och om det är bra eller dåligt, det kan jag inte svara på hur gärna jag än vill.

Trodde aldrig att jag skulle förändras såpass mycket att jag inte längre kan skriva. Jag finner inte orden längre. Jag vet vad min inspiration var förr, förutom musiken då, och när den biten är borta, så är även orden det.

Men grejen är den, att vinna lockar mig inte. För det är inte så jag växer, jag växer genom att gång på gång bli nertrampad av saker som är större än mig. Jag växer genom att bli tvingad att kämpa mig igenom saker, små som stora. Jag tar alla mina risker, gång på gång. För utan riskerna är jag ingenting.

Ohwell allt för mig, this shit is too deep. Min blogg kommer bli som vanligt när jag lär mig att hitta inspiration i något eller någon annan än den personen jag alltid hittade i förr. Och tro mig, jag ska få tillbaka orden. Just hang in there. Love ♥