Om det är något ord som skrämmer mig så är det framtiden.

 

Vad kommer hända i framtiden? Den frågan ställer sig nog ganska många varje dag till sig själv, eller till andra, kanske bara för sig själv. Det går inte resa in i framtiden för att veta vad som ska hända. Men om det skulle gå att resa in i framtiden, skulle jag göra det? Svar nej. Jag må vara rädd för vad som kommer hända i framtiden, men jag skulle inte vilja veta exakt vad som kommer ändå. Where's the fun in that? 

 

Men att börja tänka på framtiden skrämmer mig faktiskt. Det gör mig nästan nervös att veta att jag kanske inte har den makten jag vill ha om min framtid. Dom senaste åren har jag haft så himla höga förväntningar på mitt liv att jag inte kan bli annat än besviken och det skrämmer mig så mycket. Tänk om jag en dag vaknar upp när jag har blivit äldre och ångrar mig. Tänk vilken hjärtesorg det skulle skänka. 

 

Förr handlade alltid framtiden om vad jag hade för planer inför sommaren, inför nyår, vad jag önskade mig i julklapp och i födelsedagspresent eller hur nästa skolår skulle bli. Men att tänka på framtiden i dagsläget är något så himla mycket större än så. Det är så mycket mer skrämmande idag. Jag har alltid bara tänkt så långt som till exempel till min nästa födelsedag, eller tills nästa gång jag ska ha en utekväll med mina vänner. Men framtiden är så mycket större än så, min framtid är resten av mitt liv. 

 

Jag tog studenten 2013, och det är nu jag ska vara på väg emot "vad jag vill bli när jag blir stor" eller gärna redan vara där. Sanningen är den att jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. När man var yngre var denna fråga mycket lättare, dom flesta kom med svaren "fröken", "polis", "brandman" eller kanske tillochmed "prinsessa". För mig har svaret på denna fråga alltid varit "lycklig". Att vara lycklig har varit mitt mål i många, många år. Men att vara lycklig är inget yrke och det är ingenting jag kommer tjäna pengar och kunna leva på. Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med, jag har ingen aning om vad jag vill satsa på. Mitt mål är fortfarande att leva lyckligt. Men samhället vi lever i idag kan inte alltid tillåta det då min lycka kanske inte anses som passande. Men det ska jag inte skriva om nu. 

 

Min framtid är ett blankt papper som väntar på att fyllas. Fyllas med historier, upplevelser, minnen och äventyr. Men för tillfället är det blankt. 

 

Det är så många i min ålder som redan har sin framtid utstakad framför sig. Fast förhållande, kanske tillochmed sambo, jobb eller utbildning dom älskar och trivs med. Jag vet inte om jag tycker synd om dom eller om jag är avundsjuk på dom. Jag är en fri själ, och jag tycker inte om att ha mitt liv utstakat framför mig punkt för punkt. Men jag kan inte hjälpa att lägga märke till lyckan som finns i deras liv varje dag. Jag tänker inte ljuga och säga att jag inte funderat på hur skönt det skulle vara att veta, att veta när man vaknar varje dag att "det här är mitt liv, det är exakt såhär det ska vara". Allt jag vet när jag vaknar är hur ont det kan göra att sova med pärlor i sina dreads. 

 

Jobbmässigt står jag på noll, jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra.

Förhållandemässigt vet jag nästan exakt hur jag vill ha det.

Men det är det här som skrämmer mig.

Tänk om mina önskningar aldrig går i uppfyllelse?

Då är allt detta egentligen slöseri med tid.