Jedi Mind Tricks i öronen och anteckningsblocket och ritpapper i händerna. Detta är numera hur jag spenderar mina ensamma nätter. Jag skriver och ritar mer än någonsin. Försöker hitta inspiration och svar i musiken som får min puls att slå lite snabbare. Fångar mina känslor på pappret, för att slippa dom i kroppen och huvudet.
Jag är rädd för att vara såhär lycklig. Jag vet mycket väl hur allt har gått förut. Jag blir lycklig och känner mig som att jag är on top of the world. Sen kraschar mina broar och jag ramlar ner igen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag känner allt så djupt. Det värsta med att leva med ett stort hjärta är att det är lättare att bli sårad. Men det är vem jag är. Jag bryr mig otroligt mycket om andra. Mina vänners smärta blir min smärta, mina vänners glädje blir min glädje.
Men jag då? Mina känslor. Dom ligger under allt detta. Jag gömmer mina känslor alltför mycket, och det vet jag själv om. Visar mig inte gärna svag inför mina vänner. Dom har sina problem och allt jag vill är att hjälpa dom. Jag kan inte hjälpa dom genom att lägga mer vikter på deras axlar. Jag bär gärna deras vikt på mina axlar, men dom ska inte behöva bära min. Jag är stark nog att bära deras smärta, men ibland är jag inte stark nog att bära min egen.
Jag är lycklig, jag har ett bra liv och jag har mina underbara vänner som gör allt tretusen gånger lättare. Men jag kommer alltid ha mina dåliga dagar, it's in my mind, soul and body. Kommer inte komma ifrån det då det är en del av mig själv. Men det är en del jag värderar, vem skulle jag vara utan det? Jag skulle inte vara den personen jag är idag. Mina livserfarenheter har fått mig att må så otroligt dåligt av och till. Men det har även gjort mig till en mycket starkare person, det har gjort mig till en bättre person. Genom att själv ha blivit behandlad dåligt så har jag lärt mig att aldrig någonsin behandla en annan människa på det sättet. Jag är stolt över den personen jag har vuxit upp till, jag är stolt över min personlighet och jag är stolt över mina värderingar och tankar. Jag är stolt över att kunna säga att jag inte är som alla andra - att jag är annorlunda i jämförelse med andra i min ålder, men jag är även ödmjuk nog för att inte säga att jag är bättre än någon annan.
Jag är stolt över mig själv, och inget kan ändra på det.
Ärligt talat.. Fan vad jag stör mig på folk som går runt och säger "fuck love" eller att dom inte tror på kärlek eller whatever bara för att dom varit i ett dåligt förhållande tidigare. Har en person fått er att känna på det här sättet så är det den personens fel, inget annat. Jag känner många som går runt och hatar på kärlek och allt som har med det att göra, just på grund av att deras ex har varit fucking psychos eller allmänt dumma i huvudet och behandlat dom fel. Well, fuck them. Är dom verkligen värda att ni ska ge upp att hitta någon? Det är exakt vad dom vill. Önskar att folk bara kan inse att om man har ett ex som betett sig som ett jävla as och fått er att aldrig vilja gå in i något seriöst, grattis till erat ex, dom vann nyss en fight du inte ens visste att ni hade. Denna person har gjort ett sånt intryck på dig så att du inte kan se något annat.
Thing is, det finns inget som gör dom lyckligare än att se att ni inte kan gå vidare ifrån dom. För det är exakt så dom ser det. Dom ser det inte på samma sätt som ni gör. Dom ser det som att dom var det största i erat liv och att ni inte längre ser någon anledning att hitta någon annan för dom är fortfarande allt. Så a big fucking congrats till dessa ex.
Har man varit i ett fucked up förhållande så är det ännu mer anledning att hitta någon/något som får er att inse hur bra det kan vara. Men saken är den, era ex är so deep inside your brain att ni aldrig kommer kunna se vad ni har framför er.
Sure, jag ska egentligen inte säga något. Det tog mig flera år att återhämta mig från mitt första förhållande. Men, jag insåg i alla fall till slut att det inte är kärleken jag ska hata. Det är den personen som fått mig att känna på det sättet jag ska hata.
Slutsatsen, fuck er som tänker fuck love.
Fuck the fucking person who made you fucking think that.
Sitter hemma i min lägenhet och är så otroligt känslomässig just nu. Finns inte ord att beskriva hur mycket jag älskar A Day To Remember. Det har varit så många gånger som deras låtar har räddat mig. Deras texter har satt sig rakt i hjärtat på mig och jag älskar dom bara mer och mer för varje gång jag hör dom. Jag må tröttna på många liknande band, men saken är den att det finns inget band eller artist som någonsin kommer nå upp till deras nivå i mitt hjärta. Jag tröttnar aldrig på deras musik, jag tröttnar aldrig på deras texter.
Idag släppte dom ett nytt album, jag har suttit uppe hela natten och väntat på att det ska släppas. Jag har inte haft möjlighet att förbokat albumet så jag fick snällt vänta på att någon vänlig själ skulle lägga upp på youtube. Sen äntligen, strax innan klockan sex på morgonen ser jag att första låten har kommit upp på youtube. Lyckan som for igenom min kropp går inte att beskriva ens, och när jag startade låten började jag få tårar i ögonen. När raderna "With everything that sets me back, I push back harder to clear the way. There's not a thing that I regret, can't live my life in yesterday." kom i låten, då började tårarna rinna. Gång på gång bevisar A Day To Remember att dom kan förmedla mina känslor i sina låtar. För varje känsla jag någonsin har haft så har dom en låt som beskriver det till minsta lilla detalj.
Ni må tycka att jag är knäpp och att det är "bara ett band". Men för mig är det inte det, detta är bandet som har räddat mitt liv så många gånger och som alltid kan få upp mig på fötterna igen. Den lyckligaste dagen i mitt liv, det är den dagen jag såg dom live på Bråvalla festivalen. Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan av att stå där i publiken, så nära. Kommer aldrig glömma känslan jag fick i kroppen när Jeremy ställde sig och sa "This one goes out to all the ladys out there, please sing along if you know the words" och jag visste direkt att dom skulle spela "Have Faith In Me". Jag hann höra en sekund på låten innan mina tårar forsade ner för kinderna och det fortsatte genom hela låten. Jag får fortfarande lyckorus i hela kroppen bara av att tänka på det.
These guys are my heroes. Mer än så kan jag inte säga.
Sen du var här har tiden tickat fort Jag är nog mera inspirerad nu, jag längtar inte längre efter tågen som ska ta mig härifrån.
Jag är ganska jävla lycklig fan.
Finns inte så mycket att skriva i bloggen, jag lever mitt liv och gör vad som faller mig in. Försöker jobba så mycket jag bara kan men bokningarna ramlar in alltför sällan tyvärr. Det ger mig mer tid för mig själv och för att leva och vara lycklig men jag behöver pengarna så det är lite synd.
Jag har varit otroligt inspirerad senaste tiden, jag ritar och jag skriver så mycket jag bara kan och jag älskar det. Jag har världens bästa personer att tacka för att återigen ha väckt inspirationen och min skapande sida inom mig. Ni är guldvärda och jag är så otroligt glad att jag har er.
Nu ska jag fortsätta rita så får vi se när bloggen får min uppmärksamhet igen. Peace.
