perfectlies

Jag orkar inte skriva. Jag orkar inte skriva vad jag gjort idag, vad jag ska göra imorgon eller vart jag har praktik. Jag orkar inte vara som alla andra. Jag tänker vara jag. Mig och ingen annan.

Det är nästan lite läskigt att så många enkelt kan klicka sig in hit och helt plötsligt läsa om en främmande persons känslor, bara sådär. En person som i vanligt fall inte hade berättat detta för dem. Men ändå gör jag det, ändå blottar jag min själ, men till vilken nytta egentligen, det är frågan. Jag antar att det är skönt, att nästan få skrika ut det för det är så det känns när jag skriver här inför er allihopa. Det hade känts rätt så lugnt ifall jag visste vilka alla är, men nu gör jag inte det, många av er har jag ingen aning om vilka ni är men det skiter jag i. Jag orkar inte bry mig om vad jag skriver och inte skriver, om jag öppnar mig för mycket eller för lite. Jag älskar att skriva, jag älskar att uttrycka mig i ord. Det är för mig, att leva. Jag lever för att läsa och skriver för att leva. Jag bara är sån.

Egentligen kanske man inte bör lätta på hjärtat genom att skriva på en blogg som andra kan läsa och även om jag utelämnat så sjukt mycket så känns det redan som att ni vet allt eftersom att jag själv vet det, lät krångligt, men ni fattar.

Jag kanske inte öppnar upp till hundra procent som jag gjorde förr. Jag skriver inte ut min lycka och kärlek till min nuvarande pojkvän som jag har gjort med tidigare. Men det betyder inte att jag är mindre lycklig eller kär, för det är nog tammefan tvärtom. Världens finaste står vid min sida och det betyder allt för mig. Han är riktigt speciellt och har satt ett avtryck i hjärtat, och en sådan person hittar man inte ofta. Jag älskar honom verkligen, med hela mitt hjärta.

Jag orkar inte skriva. Jag orkar inte skriva vad jag gjort idag, vad jag ska göra imorgon eller vart jag har praktik. Jag orkar inte vara som alla andra. Jag tänker vara jag. Mig och ingen annan. 

Det är nästan lite läskigt att så många enkelt kan klicka sig in hit och helt plötsligt läsa om en främmande persons känslor, bara sådär. En person som i vanligt fall inte hade berättat detta för dem. Men ändå gör jag det, ändå blottar jag min själ, men till vilken nytta egentligen, det är frågan. Jag antar att det är skönt, att nästan få skrika ut det för det är så det känns när jag skriver här inför er allihopa. Det hade känts rätt så lugnt ifall jag visste vilka alla är, men nu gör jag inte det, många av er har jag ingen aning om vilka ni är men det skiter jag i. Jag orkar inte bry mig om vad jag skriver och inte skriver, om jag öppnar mig för mycket eller för lite. Jag älskar att skriva, jag älskar att uttrycka mig i ord. Det är för mig, att leva. Jag lever för att läsa och skriver för att leva. Jag bara är sån.

Egentligen kanske man inte bör lätta på hjärtat genom att skriva på en blogg som andra kan läsa och även om jag utelämnat så sjukt mycket så känns det redan som att ni vet allt eftersom att jag själv vet det, lät krångligt, men ni fattar.

Jag kanske inte öppnar upp till hundra procent som jag gjorde förr. Jag skriver inte ut min lycka och kärlek till min nuvarande pojkvän som jag har gjort med tidigare. Men det betyder inte att jag är mindre lycklig eller kär, för det är nog tammefan tvärtom. Världens finaste står vid min sida och det betyder allt för mig. Han är riktigt speciellt och har satt ett avtryck i hjärtat, och en sådan person hittar man inte ofta. Jag älskar honom verkligen, med hela mitt hjärta. ♥


♥

Måste också nämna att jag har världens underbaraste vänner, nu fattas finaste Lina på den här bilden, men du vet att jag älskar dig lika mycket för det hjärtat, haha! ♥

Ni är det bästa jag har, och tack till er som fått mig att inse vad jag är värd och hjälpt mi välja rätt väg.