perfectlies

Ord behövs inte längre. Förr var vi desperata på den konstanta bekräftelsen av att vi fungerar ihop som ett par, som två individer hopsatta till en, vi tvingade fram samtal utan flyt endast för att det kändes bättre än rädslan för den allt för obekväma tystnaden. Men inte längre.
Nätterna känns inte längre svarta och även fast lampan är släckt och även fast vi inte längre yttrar några ord, så samtalar våra sinnen och de dansar hopflätade till den mest fantastiska symfonin en människa kan få bevittna.

För visst är det så? Att något av det viktigaste och finaste i en relation, vilken som helst, är att känna sig bekväm i tystnaden för att det på något vis bevisar bekvämligheten i den andres sällskap. När man kan känna sig så vilsen i sig själv men finna trygghet i en tyst natt som lyser så starkt i någon annans ögon. Hur ens tankar dansar koordinerat med någon annans trots att inga ljud yttras. Hur en kyss i natten kan beröra en och hur en tafatt beröring kan sprida sådan utomordentlig värme.





Åh vad jag älskar att sitta med musiken i lurarna och bara skriva.