Okej, lite seriös uppdatering nu eftersom alla frågar hur jag mår och jag inte orkar svara till alla, hahah:)


Mina känslor, precis just nu.
Det är inget som jag tänker på, inget som finns där dagligen men i längden så inser jag att varje dag jag passerat och passerar handlar om att lyckas hålla ihop mig själv. Lyckas hålla kvar alla delar på ett och samma ställe, på de platser de hör hemma. Hålla mig kvar på fötterna, hålla mig kvar här där jag är nu, hålla fast vid mitt psyke. Det kanske inte är ett svårt jobb jämfört med vad det kunde ha varit och jämfört med vad det var förut, men jag känner av det. Och ibland känns det även som om jag tappat, tappat greppet. Fallit ner i en stor grop, i en svart håla. Men att jag inte har något emot det, att jag lika gärna kan ligga där i ett tag. Det gör inte ont, det är inte skrämmande, det varken känns eller märks av.

Jag är fortfarande jätteledsen över att det är slut mellan mig och Jonny, och jag kan fortfarande gråta över det. Även om jag försöker ignorera det så älskar jag honom fortfarande. Han var bra för mig, men jag var inte bra för honom, och det inser jag nu. Men jag ser andra ljuspunkter i livet också, ljuspunkter jag inte trodde skulle finnas. Alla mina underbara vänner som finns där, natt som dag. Som tvingar mig att ha roligt fast jag innerst inne inte orkar. Som kommer och träffar mig när jag ber om det, även om det betyder att dom måste gå ut i kylan helt ensamma klockan tio på kvällen. Bara för min skull. Bara sånahär små grejer som får allting att kännas lite bättre. En kram, en arm runt axlarna, allt sånt. Bara att dom visar att dom finns och bryr sig.
Världens bästa vänner, ni är underbara, stort tack till er, ♥