Tystnaden skrämmer mig.

Jag vet inte hur jag ska förklara med ord hur jag mår. Jag vet verkligen inte. Jag vill sparka på något, jag vill lägga mig i min säng och gråta, jag vill ut och gå i mörkret och bara fokusera på musiken i mina öron och låta benen gå vart dom vill, jag vill kramas, jag vill prata, jag vill allt och lite till.



Citerar mig själv från några månader tillbaks:
"Ett "nejnej, det behöver du inte" som avbryts av ett bestämt "jag är redan på väg". En utvald plats, många hårda kramar och ett par lyssnande öron. 
Det är precis vad jag behöver."