Ditt hej, ditt hej som skriker efter hejdå. En simpel hälsning, en simpel hälsning för att förbereda mig för ditt adjö. Vad är meningen med sådant? En förberedelse för det värsta. En förberedelse för paniken och tårarna som gömmer sig under mitt bord. Adjö, hejdå, god natt, så nu ses vi aldrig igen. Dova snarkningar i mitt vänstra öra där du ligger och håller om mig som du alltid har gjort. Men nu, kan det vara sista gången. Rädsla? Kallas det rädsla? Då man fruktar den tid då man kommer att vara ensam. Då man fruktar en tid man trodde man levde i. Men som väntar, i starkare budskap. Vi är aldrig helt ensamma. Det finns alltid, folk runtomkring. Kanske folk som aldrig ens yttrar ett ord. Men man är aldrig, ensam. Befolkningen räddar den fruktan. Men fruktan att vara utan någon? En speciell person, så speciell att världen blir annorlunda när den är i närheten. När ljuset tänds i slutet av tunneln, när fantasier blir till verklighet och när leenden inte längre är frampressade av den sista orken som man har. Men nu, åker du iväg. Du sätter dig på tåget emot ingenstans, bara bort härifrån. Varför rymmer vi inte tillsammans? Så kan vi frukta världen där ute tillsammans. Så kan vi krossa murarna tillsammans och så kan vi hoppa över alla de hinder som vi kommer möta hand i hand. Jag vet inte. Jag vet inte vad som gör en ensam och vad som gör en älskad och vad som gör en fulländad. Jag vet inte. Jag söker efter svar men jag finner ingenting. Ingenting som kan rädda de andetagen vi släpper ut och aldrig kommer att känna av igen. Minns du? Minns du skivan du gjorde åt mig, med dina favoritlåtar, mina favoritlåtar, våra låtar som tog oss till himlaporten. Hand i hand. Så som det alltid var. Hand i hand, dansades under fullmånen. Jag önskar bara att vi vore mer. Vi vore mer än några låtar att drömma sig bort i. Jag önskar, att låtarna vore verklighet och att verkligheten uppenbarade sig. Att verkligheten var vi, att verkligheten var du och jag utan hinder, utan faror och utan panik under borden.
Gammal text som jag skrev för några månader sen, hatar att jag inte kan skriva på samma sätt längre.
