När jag var liten brukade jag tänka på döden, ovanligt mycket. Jag hade en säng med röd sängstomme, och jag minns hur jag låg där och tänkte på döden tills jag tänkte tanken "en dag kommer allt bara vara svart, allt kommer bara vara slut. Då finns det inget kvar att göra". Efter den tanken brukade jag alltid börja gråta och sedan springa ut och slänga mig i mammas famn. Mest av allt hoppades jag nog på att hon skulle säga att det fanns något magiskt elexir som i alla sagofilmer som skulle göra att jag skulle leva förevigt, men med tiden inser man ju att något sådant inte existerar.