nejnejnej
Kategori: Allmänt
Jag lovade att aldrig aldrig aldrig bli kär igen, för att det alltid slutar på ett sätt,
och jag blev det ändå och på samma sätt slutar det alltid..
Det är obehaget som pratar, som skriker och river mig i håret.
Det är det som byggt väggarna omkring mig, som bäddat min säng och som viskar lögner rätt i örat på en tills man somnar.
Det som ätit upp ett helt självförtroende och spottat delarna rätt upp i taket
så jag kan se hur jag själv faller samman framför mina egna ögon.
Jag älskar dig, och jag älskade dig. Du var min räddare i nöden, en tegelsten genom mitt fönster som bildade sprickan jag kunde krypa ut ur för att få andas igen, du är andra hälften av mitt hjärta, du var min fristad, du är slutet på mitt bästa kapitel, ett sms på morgonen som gjorde dagarna lite ljusare, du är 10 månader av mitt förflutna och jag hoppas att du kommer att vara min framtid, på något sätt.
Men när jag tittar mig i spegeln så lyser din frånvaro och allting blir så uppenbart.
Om inte du kan älska mig, då kan ingen göra det.
