Jag klarar inte av det här. Jag klarar inte av att plocka ihop hans kläder. Jag klarar inte av att byta bakgrundsbild på varken mobilen eller datorn. Jag klarar inte av att radera hans spellista från spotify. Jag klarar inte av att ändra min skärmsläckare. Jag klarar inte av att ta bort hans namn ifrån msn, bdb eller fb. Jag klarar inte av att lägga undan nallen jag fått från honom, den ligger kvar på sin plats i sängen. Fattar inte hur det kan vara så svårt. En del av mig vill radera allting för det gör så jävla ont att se det. Men en desto större del av mig vill göra allt för att ha honom kvar i mitt liv. Jag mår inte bra, och just nu, känns det som att jag aldrig kommer göra det igen. Jag har sagt det så många gånger, ett liv utan honom är ett liv utan mening. Och det är nu när jag är utan honom, som jag inser hur rätt jag har haft hela tiden. Alla minnen snurrar i huvudet, och jag börjar gråta av minsta lilla tanke. Speciellt av den tanken att han inte är det minsta ledsen alls.