you should've said no.







Att titta dig rakt in i ögonen gör ont, du är all smuts i världen samtidigt som du är det vackraste jag någonsin sett. Jag säger att det är lugnt, varför? Det är inte lugnt. Mitt hjärta gör ont. Det är inte lugnt. Du är mitt livs kärlek och det går bara inte utan dig, hur mycket vi än har bråkat och så, jag klarar mig inte själv. Inte utan dig.

Du försöker, jag vet, jag lyssnar, men jag har då ingen ork eller lust till att säga något som ger lite hopp och glädje, för du sabbade din egen glädje för något så fruktansvärt onödigt och hjärtlöst. Tårarna rinner och det har dem gjort ett tag, går inte att stoppa. Fan, fan fan fan fan fan. Vet inte vilka jag kan lita på längre. Jag har aldrig känt mig mer sviken. Jag försöker att inte tänka på det, men fan. Det går bara inte. Och nu har jag svårt att tro eller lita på någonting överhuvudtaget. Jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Jag är den som alltid haft något att säga tillbaka.
Och här står jag, helt stilla, som limmad i marken,
utan ett enda ord, utan en tanke på att gå.


Alla gör vi misstag.
Men gjort är gjort och det går inte att ändra på.
Och fan vad jag hatar det.