perfectlies

Det är konstigt hur en halvdålig ego-bild kan betyda något speciellt.
Men den här bilden, eller egentligen dagen den är tagen, betyder mycket för mig, för det var en dag som jag gjorde något som inte var likt mig, en dag som jag för första gången skulle lära mig hur det var att leva på egen hand, ensam, den dagen som fick mig på benen igen. Den dagen som jag gick förbi min förra kärlek utan att säga något, utan en enda blick. Den dagen som jag förstod att hur ont jag hade och hur ledsen jag än var, så fanns det en chans att gå vidare, så jag bet ihop och intalade mig själv att det ordnar sig, och enda anledningen till det var för att jag hade mina vänner vid min sida, underbara människor som jag idag delvis tappat bort.

Om jag tänker efter, det är nog jag själv som gjort mig besviken allra mest. Jag låter saker och ting ske, jag säger inte nej, eller stopp, jag säger inte till dom jag saknar, att jag saknar dom, jag tar inte tag i saker, utan jag låter det ske för att jag inte har tillräckligt med krafter till att förhindra det.

Nu är jag så otroligt glad att jag bet ihop och gick vidare och tillät mig själv att få riktiga, djupa, känslor för någon annan igen. Det tog tre månader för mig att inse att jag inte kunde leva så som jag gjorde. Totalt så tog det nästan exakt ett halvår att gå vidare helt, men jag klarade det. Allt som har hänt, har gjort mig starkare och jag har blivit mer säker på mig själv. Jag vet vart mina gränser går, jag vet hur mycket jag tål. Jag vet hur mycket jag klarar av. Och allt jag gjorde, allt jag sa och allt jag tänkte ledde mig till var jag är idag. Det är exakt tio månader sen det tog slut mellan Jonas och mig, jag har inte ångrat det som hände mellan oss en enda gång. Visst, jag grät mycket men var lycklig över att slippa leva i någonting som inte kändes rätt. Jag har snart varit tillsammans med världens bästa kille i fyra månader, och jag har aldrig varit så lycklig med någon som jag är med Jonny.

Och nu börjar det här inlägget spåra och bli väldigt osammanhängande för det var inte alls meningen att skriva något om det här när jag började skriva.



Puuuss.
<3