another night, another dream wasted on you
Kategori: Allmänt
Önskar att man kunde radera minnen.
Önskar att folk kunde sluta ta en för givet.
Önskar att jag hade så mycket pengar som jag behöver.
Önskar att allt kunde vara lätt hela tiden.
Önskar att jag slapp vara ensam någon gång.
Önskar att jag kunde vakna upp med älsklings armar runt mig varje dag.
Önskar att jag var tillräckligt vuxen för att flytta hemifrån.
Önskar att snön kunde försvinna så att våren och sommaren kan komma.
Önskar att alla idioter kunde skärpa sig.
jag är så jävla trött på alla människor
som tror att de får bete sig hur som helst
som tror att det är okej att bete sig som idioter
vissa är väl inte kapabla till att bete sig som annat
jag är trött på att dom tror att dom får behandla människor hur dom vill
att dom får se människor på ett visst sätt
som om de inte vore lika mycket värda
jag är trött på att människor tror att det är acceptabelt
det är det fanimej inte
att tro att ni faktiskt FÅR nervärdera människor,
människor som ni inte ens känner, som ni inte vet ett skit om
bortsett från det ni kanske sett eller läst på internet
tro att ni har en syn som stämmer in med det som faktiskt är
tro att det är okej att få andra människor att må sämre
sämre än vad det oftast redan gör i de flesta fall
tro att ni kan sitta på eran piedestal utan konsekvenser
och ni som är fega nog att hålla med
ni som knappt vet annat om mig än hur jag ser ut
och kanske vad jag heter, ni som har mage att hålla med
fyfan. det svämmar över av idioter här i världen.
bland dem finns george w bush och kanske du, om du har tur
och ni må tycka att jag är tjock och behöver gå ner i vikt
och tycka en jävla massa annat,
men man behöver inte säga allt man tycker om allt och alla
jag tar åt mig. vare sig jag vill eller inte.
Genom hela mitt liv har jag fått kommentarer,
om diverse saker, precis som de flesta av oss.
Vissa saker känns mer än andra. Och vissa känns inte alls.
Mitt självförtroende är lika pålitligt som vädret under en svensk sommar. Ibland är det regn och ibland är det solsken. Jag försöker acceptera mig själv, insida som utsida. Vissa dagar känner jag mig snyggast i världen och andra dagar vill jag bara gråta när jag möts av min spegelbild. Jag klankar ner på mig själv alldeles för mycket. och när jag ser mig själv i spegeln, ser jag allting som kan förbättras. Jag kan inte se mig själv i spegeln och säga att jag duger som jag är - för så är det verkligen inte. Jag ställer höga krav på mig själv, jag har alldeles för många saker som kan bli bättre. Jag duger aldrig. Jag räcker aldrig till.
Och ibland får min omgivning mig att känna detsamma. Vilket bara stärker alla tankar om hur värdelös och oduglig jag faktiskt är.
Jag väger för mycket. Jag är för kort. Jag har för stora fötter. Jag har för små bröst. Jag har för breda höfter och för mycket fett på rumpa och speciellt på låren. Jag har påsar under ögonen. Jag har för tjocka kinder. Jag har inte tillräckligt vita tänder. Jag har ojämn hy. Jag har dubbelhaka. Jag har fult hår. Jag är alldeles för blek. Jag har putmage. Jag duger inte.
Jag vet inte hur folk uppfattar mig. Vissa antar att jag är kaxig och dryg. Andra att jag är världens snällaste. Några tycker att jag är smal och några tycker att jag är tjock. Några tycker att jag är snygg och några tycker att jag är ful. Några tycker att jag är rolig och några tycker att jag är tråkig. Somliga utan att ens känna mig, vissa har inte sagt ett enda ord till mig men de har mage nog att säga ett dussin om mig. Och ändå tar jag åt mig.
Jag tar åt mig av deras löjliga och urdumma kommentarer. Trots att jag tycker att de är patetiska som inte har något bättre för sig än att bry sig om vad jag gör och inte gör, och sen klanka ner på mig och andra människor som de inte känner. Typiska mobbare. varför? Många för att de är avundsjuka, det vet jag själv. Det har de själva sagt. andra? Jag vet inte, de har väl inget roligare för sig än att sparka på någon som redan ligger, bara för att själva höja sin status.
Jag kommer aldrig att komma ifrån sådana människor. Det kommer ingen av oss, om inte någon väljer att bli eremit och bosätta sig i en grotta i ett land långt borta. Men det är inte min framtid. Vi kommer alltid att stöta på sådana idioter. Och det enda man kan göra är att hoppas på att de växer upp till sist. Eller att karma hinner upp i deras fotspår.
Jag måste sluta se ner på mig själv. Jag måste lära mig att inte ta åt mig av patetiska kommentarer. Men hur gör man för att bygga upp ett självförtroende som ständigt rasar samman? När kommer man känna att man faktiskt duger, att man är bra nog som man är, att utsidan inte spelar roll, att man duger som dotter, som vän, som klasskompis, som elev och som medmänniska? När får man den bekräftelsen? För jag behöver bekräftelse. Det behöver alla, mer eller mindre. Ett litet bevis på att man existerar och att någon annan vet om det. Jag behöver bli uppskattad för att känna att jag duger. Vem ska visa den uppskattningen?
Alla är för upptagna med sin egna liv och sig själva, för att hinna bry sig. Trots alla positiva kommentarer som jag får, så ändrar det inte på mycket. Det mesta känns som bull shit när man själv inte tror på det och när alla skriver du är snygg - till resten av världen, det som jag uppskattar är genomtänkta kommentarer, en kommentar som visar på att man är speciell, att man är något extra för den personen. något som känns ärligt och äkta, för då tar jag åt mig.
Samtidigt kan en enda negativ kommentar från en anonym idiot förstöra hela min dag, och trots att ett tjugotal andra tycker motsatsen så kan jag inte vifta bort det. För det negativa väger hundra gånger tyngre än det positiva. Och jag önskar att det vore tvärtom.
Jag har alltid och kommer alltid att stöta på idioter i mitt liv, och det finns ingenting man kan göra åt det. Jag behöver arbeta på att bygga upp en stabil självbild, lära mig att trivas med mig själv. Jag behöver inse att jag duger. Men jag vet inte hur man gör.
Genom hela mitt liv har jag fått kommentarer,
om diverse saker, precis som de flesta av oss.
Vissa saker känns mer än andra. Och vissa känns inte alls.
Mitt självförtroende är lika pålitligt som vädret under en svensk sommar. Ibland är det regn och ibland är det solsken. Jag försöker acceptera mig själv, insida som utsida. Vissa dagar känner jag mig snyggast i världen och andra dagar vill jag bara gråta när jag möts av min spegelbild. Jag klankar ner på mig själv alldeles för mycket. och när jag ser mig själv i spegeln, ser jag allting som kan förbättras. Jag kan inte se mig själv i spegeln och säga att jag duger som jag är - för så är det verkligen inte. Jag ställer höga krav på mig själv, jag har alldeles för många saker som kan bli bättre. Jag duger aldrig. Jag räcker aldrig till.
Och ibland får min omgivning mig att känna detsamma. Vilket bara stärker alla tankar om hur värdelös och oduglig jag faktiskt är.
Jag väger för mycket. Jag är för kort. Jag har för stora fötter. Jag har för små bröst. Jag har för breda höfter och för mycket fett på rumpa och speciellt på låren. Jag har påsar under ögonen. Jag har för tjocka kinder. Jag har inte tillräckligt vita tänder. Jag har ojämn hy. Jag har dubbelhaka. Jag har fult hår. Jag är alldeles för blek. Jag har putmage. Jag duger inte.
Jag vet inte hur folk uppfattar mig. Vissa antar att jag är kaxig och dryg. Andra att jag är världens snällaste. Några tycker att jag är smal och några tycker att jag är tjock. Några tycker att jag är snygg och några tycker att jag är ful. Några tycker att jag är rolig och några tycker att jag är tråkig. Somliga utan att ens känna mig, vissa har inte sagt ett enda ord till mig men de har mage nog att säga ett dussin om mig. Och ändå tar jag åt mig.
Jag tar åt mig av deras löjliga och urdumma kommentarer. Trots att jag tycker att de är patetiska som inte har något bättre för sig än att bry sig om vad jag gör och inte gör, och sen klanka ner på mig och andra människor som de inte känner. Typiska mobbare. varför? Många för att de är avundsjuka, det vet jag själv. Det har de själva sagt. andra? Jag vet inte, de har väl inget roligare för sig än att sparka på någon som redan ligger, bara för att själva höja sin status.
Jag kommer aldrig att komma ifrån sådana människor. Det kommer ingen av oss, om inte någon väljer att bli eremit och bosätta sig i en grotta i ett land långt borta. Men det är inte min framtid. Vi kommer alltid att stöta på sådana idioter. Och det enda man kan göra är att hoppas på att de växer upp till sist. Eller att karma hinner upp i deras fotspår.
Jag måste sluta se ner på mig själv. Jag måste lära mig att inte ta åt mig av patetiska kommentarer. Men hur gör man för att bygga upp ett självförtroende som ständigt rasar samman? När kommer man känna att man faktiskt duger, att man är bra nog som man är, att utsidan inte spelar roll, att man duger som dotter, som vän, som klasskompis, som elev och som medmänniska? När får man den bekräftelsen? För jag behöver bekräftelse. Det behöver alla, mer eller mindre. Ett litet bevis på att man existerar och att någon annan vet om det. Jag behöver bli uppskattad för att känna att jag duger. Vem ska visa den uppskattningen?
Alla är för upptagna med sin egna liv och sig själva, för att hinna bry sig. Trots alla positiva kommentarer som jag får, så ändrar det inte på mycket. Det mesta känns som bull shit när man själv inte tror på det och när alla skriver du är snygg - till resten av världen, det som jag uppskattar är genomtänkta kommentarer, en kommentar som visar på att man är speciell, att man är något extra för den personen. något som känns ärligt och äkta, för då tar jag åt mig.
Samtidigt kan en enda negativ kommentar från en anonym idiot förstöra hela min dag, och trots att ett tjugotal andra tycker motsatsen så kan jag inte vifta bort det. För det negativa väger hundra gånger tyngre än det positiva. Och jag önskar att det vore tvärtom.
Jag har alltid och kommer alltid att stöta på idioter i mitt liv, och det finns ingenting man kan göra åt det. Jag behöver arbeta på att bygga upp en stabil självbild, lära mig att trivas med mig själv. Jag behöver inse att jag duger. Men jag vet inte hur man gör.
