perfectlies

Ville/behövde/kände för att skriva om wtfsomhelst så bad en kompis om ett ämne så here we go. Ingen orkar läsa för det är jävligt långt men puss:*

Var går gränsen för otrohet, och varför gör man det?



I en ordbok förklaras otrohet så här: "att icke vara trogen, att bryta den trohet som man är pliktig att visa någon". Men i verkligheten är det svårare att definiera vad otrohet betyder.

Alla har sin egen idé om vad otrohet är och var gränsen för otrohet går. För vissa räcker det med att ens partner tänker på en annan. En del drar gränsen vid en kyss, medan andra drar gränsen vid sexuellt umgänge, men även där kan det finnas olika definitioner. Är en natt med någon annan lika mycket otrohet som att träffa en annan person regelbundet?

Gränserna för otrohet kan även variera från förhållande till förhållande. I en del förhållanden kan man komma överens om att man får träffa andra, medan man i andra förhållanden inte ens vill se sin partner med en annan person.

Vad räknas då som otrohet? Var går egentligen gränsen? Varför gör man det?

Många tycker att gränsen går vid en kyss, andra är lite mer öppna och tycker att gränsen går vid sex. Vissa menar att man ska vara gift och först då är man otrogen om man träffar någon annan utanför äktenskapet. Men om personen du är tillsammans med tänker på någon annan då? Klassas det som otrohet? Om han/hon är förälskad i någon annan men inte har gjort något med den personen utan bara tänker på den, trots att han/hon älskar dig och vill vara med dig. Och vilket är lättast att förlåta, en kyss, ett ligg eller en känslomässig "otrohet", om det ens går att förlåta? Fast det som jag anser vara det allra värsta är nog om man är otrogen med en kompis/familjemedlems partner. Vad har man för moral om man är otrogen med sin systers pojkvän, eller en kompis flickvän?

Jag vet ett antal i min omgivning som haft förhållanden och varit otrogna, både killar och tjejer. De har aldrig planerat att vara det, det har bara hänt. Ibland har dom ångrat sig, ibland tyckte de att det behövdes för att kunna bryta upp med sin partner, och i vissa fall har dom uppskattat sin partner mer efter det, och jag vet ett fåtal fall där den som var otrogen blev tillsammans med sin älskare/älskarinna. Men då undrar man kanske om han/hon inte kommer vara otrogen mot den nya partnern?

Men den stora frågan är nog:

Vad är det som driver en till att vara otrogen, och kan man sluta? Eller är det som man brukar säga, once a cheater, always a cheater?

Hur som helst, otrohet är i min åsikt det värsta man kan göra mot sin partner, och för ett eller två år sedan skulle jag nog sagt att jag inte skulle klara av att förlåta någons otrohet men nu vet jag inte. Jag skulle helt och hållet förlora respekten för min partner. Men förlåta? Det är nästan för svårt för att svara på.

Men hur som helst, nu var det inte det jag var inne på. Var går egentligen gränsen och varför gör man det?

Gränsen är egenligen helt individuell så jag kan enbart svara på det ur min synvinkel och jag har nog fel enligt många. För jag kan erkänna att jag har en väldigt låg och osammanhängande gräns för otrohet, mycket som antagligen skulle kunna räknas som svek, men inte otrohet enligt andra, räknar jag som otrohet. Mycket som skulle räknas som otrohet enligt andra, räknar jag som svek. Sms/msn-flörta med någon bakom ens partners rygg - visst, det är inte bra, men det är definitivt inte otrohet. Skicka bilder på sig själv naken/visa i cam - otrohet. Yes, så lågt går min gräns. Men ärligt. Att visa det mest "intima" för någon annan än sin partner. Det är så fel, iallafall i mina ögon. Däremot en kram eller möjligtvis en puss på kinden, det tolererar jag. Jag skulle antagligen bli svartsjuk på pussen på kinden, men det är långt ifrån otrohet. Annars går min gräns vid en kyss. Känslor dock, är inte otrohet. Man kan lova att inte vara otrogen, men känslor kan man inte rå för.

Varför gör man det? Kan jag inte svara på då jag aldrig skulle kunna vara otrogen. Skulle hellre lämna min partner än såra någon på det sättet. Men i en del fall beror otroheten på att förhållandet har börjat bli sämre men man vågar inte avsluta det. En del är rädda för att leva ensamma och väljer att avsluta ett förhållande först när man träffat en ny partner. Andra söker efter bekräftelse. Förhållandet hemma har kanske blivit rutinmässigt och man söker sig därför vidare för att få bekräftelse. Om partnern har varit otrogen kan man känna att man får sin hämnd genom att själv vara det. Många otroheter sker också under påverkan. Alkoholen kan göra att det blir svårare att sätta gränser och säga nej.

Ska man förlåta då? Eller ska man lita på att det är som man brukar säga, once a cheater, always a cheater?
Jag vet inte.

Jag är inte en stor anhängare till att säga "man bör aldrig förlåta otrohet". Om båda vill fortsätta i relationen efter otroheten, så bör det ske en förlåtelse. Det bör finnas villkor som uppfylls i och med förlåtelsen. Det är destruktivt att förlåta och stanna kvar i ett förhållande utan att ens partner respekterar de villkor som man sätter upp i och med att man förlåter. Slutligen återstår det mest destruktiva. Att inte förlåta, men ändå stanna kvar i förhållandet. Är man inte redo att förlåta, ska man lämna.

Men ändå, har det hänt en gång, är det större chans att det händer igen.