Jag tänker för mycket på det förgågna och gör det allt för svårt för mig själv att leva i nuet, men hur förhindrar man tankar och hur förhindrar man drömmarna som smyger sig på när jag inte kan slåss tillbaka? Jag kan inte vara rädd för att sova ensam för alltid.
Men jag kan inte heller leva med en ständig klump av oro i magen innan jag ska somna. Jag hatar att sova ensam, jag hatar det verkligen. Jag är rädd för drömmarna som förföljer mig, jag är rädd för att inte vakna upp efter drömmarna, för dom känns så verkliga. Jag har ont i kroppen när jag vaknar, jag vaknar med näsblod och ömma muskler. Sen att jag är så svår att väcka när jag drömmer gör det inte ett dugg mer lockande att somna.
Jag önskar verkligen att jag inte drömde, men det enda som tycks hjälpa är att ha någon brevid mig. Och det går juh tyvärr inte att ha every night. Jag har sovit ensam i över en vecka, eller något, och jag har aldrig sovit sämre, jag har aldrig drömt värre drömmar. Helt sjuka.

Men klockan är snart halv sju, borde väl försöka sova några timmar, hoppas dock på att någon snäll jävel ringer och väcker mig imorgon :)