perfectlies

Jag förstår inte hur jag i dagens läge klarar av att ens stå på benen. Hur jag klarar av att tänka så jävla positivt. Vafan är jag för något egentligen? Känner mig som en robot. Någon krigar mot mig, det andra laget blir fler, dem skjuter mig, skär av mig armar och ben, tillslut dör jag men automatiskt ställer jag mig upp igen och fortsätter min resa. Helt sinnes egentligen, att jag själv inte ens kan förstå det.

Hade det inte varit för musiken hade jag antagligen suttit som ett emo i ett hörn, men till vilken jävla nytta? Jag sitter faktiskt och ler inombords just nu, trots att jag för tillfället kanske borde må så jävla dåligt. Jag har inte mycket kvar, har blivit lämnad av många på grund av de valen jag har gjort. Men fy vad jag älskar J, mer än någonting annat, och fan vad jag är rädd för att förlora honom igen, men det är inte allt. Vem fan orkar deppa? Jag gjorde igår, visst, men jag förstår inte. Visst finns det dagar då vi alla faller ihop och inte orkar, men vi behöver dom dagarna för att samla krafter till att ställa oss upp iigen. Jag älskar mitt liv, även fast jag har det jävligt orättvist, och inte direkt många vänner bakom mig, men jag har dom jag har och det är jag tacksam över, dessutom har jag mig själv. Och en sak är säker, utan min självkänsla, vafan vore jag då?



Mycket har hänt på bara en vecka, vilket som är värst vet jag inte. Men jag tror att jag kan klara av att hantera alla problem till slut. Efter lite tänkande, lite musik, lite ensamhet så har jag blivit sansad. Lugn med andra ord. Jag har fått smälta det som hänt de senaste dagarna, och det känns inte bra, men jag tror att jag kan komma över det. Men inte utan hjälp.