Sitter i skolan. Har egentligen lektion men orkar verkligen inte gå på den. Ingen idé att gå in när man ändå kommit till skolan försent, har ingen bra ursäkt och orkar inte hitta på något som jag brukar göra. Mitt humör är långt ifrån på topp, har suttit uppe hela natten och bara tänkt. Tänkt på livet, på saker som har hänt och vad som kommer att hända. Börjar fundera på om det att dags att kliva åt sidan. Bara dra mig undan och låta alla vara ifred. För jag har insett att hur jag än gör, så förstör jag för någon, och jag vill verkligen inte det. Men jag vill heller inte slänga bort min egen lycka och förstöra för mig själv.

Alla kan omöjligt bli lyckliga i den här situationen. Men det kanske är så att min lycka är minst viktig ändå. Jag har alltid levt mitt liv på ett sätt som gör den personen närmast mig lycklig. Jag har offrat allt för att göra en person lycklig. Men frågan är om jag kan göra honom lycklig fortfarande, eller igen..

Har funderat mycket på mitt känslosystem, som jag upptäckt på senare dagar att det måste vara något fel på. Jag har skrattat när någon har dött, jag gråter om jag blir för hungrig & jag blir förbannad till sorgliga filmer. Tror att jag på något vis har lärt mig att undvika att vara ledsen. Bra eller dåligt, det vet jag inte. Däremot är det nog bäst att tillåta sig själv att gråta, vilket jag inte alltid gör.

Det slår mig nu att vissa förmodligen inte kommer förstå alls vad jag menar & syftar på. Det är precis det som är meningen. Jag kan skriva ut alla mina tankar, känslor, upplevelser på ett sätt som knappt någon förstår. "I speak in verses, prophesies and curses". Jag talar i gåtor och det är precis så jag vill ha det. Kräver aldrig att bli förstådd eftersom jag inte ber om det rakt ut. Kan möjligtvis vara en svår person vissa gånger & det är nog för att jag ogillar att visa mig själv in och ut. Vill bara dela med mig av mina bästa sidor och hoppas på att de sämre aldrig någonsin kommer fram. Fast, om jag endast visar den bra delen av mig själv, så känner människan i sig inte mig. Ingen är perfekt, inte jag, inte du. Vi är ju trots bara människor. Ni fick veta en bråkdel av vem jag är nu. Resten förblir ett mysterium. Precis som det ska vara.