Ni vet hur det är när någon har etsat fast sig i ens liv. I ens huvud, i ens hjärta, i ens förflutna, i ens nutid och i ens förhoppningar om en framtid. När en person har fått en att se saker i nya perspektiv, när någon har haft en så stor inverkan på ens syn på världen, när en person har förändrat ens sätt att se på saker och när en person faktiskt har gjort skillnad. När man har träffat någon och sedan går igenom den dagen i huvudet tusen gånger om med ett leende på läpparna. När man försöker tvinga sig till sömns endast i hopp om att drömma om denna personen. När man vaknar i hopp om att få träffa denna personen igen. När man väntar frenetiskt vid telefonen, msn, endast för att man kan få ett litet meddelande där det står saker som "jag saknar dig", eller "vill du ses idag?" eller "jag kan inte vänta tills vi ses igen." När man intalar sig själv så länge att det är menat att man bortser ifrån alla brister och ibland till och med bortser ifrån sanningen, eftersom den drömvärld man har pusslat ihop är så mycket enklare att bemöta. När sakerna man fruktat och förträngt kommer till ytan och saker inte alls är som man hade hoppats på. När man går i veckor, månader, i hopp om förändring och när man går var dag och funderar över vad man gjorde fel eller om man kunde ha betett sig annorlunda eller sagt något på ett annat vis eller om det var ett smart val att trotsa allting. När man ligger vaken och undrar ifall denne någon fortfarande tänker på en, ifall denne någon undrar lika mycket som en själv vad som kunde ha blivit. När man måste inse fakta. När man måste krossa murarna runt ens drömvärld. När man måste möta verkligheten. När man inser att det är för sent. När man måste släppa taget.

Varför var den bästa tiden i mitt liv en jävla lögn när jag endast levde på mina egna förhoppningar om vad som kunde ha blivit?

Jag ångrar att jag inte insåg sanningen innan allt blev såhär.