Jag trodde att det skulle vara annorlunda härnere, att jag skulle känna annorlunda. Just för att det är ett nytt ställe, inga gamla saker som påminner om känslorna som en gång fanns. Men allt är detsamma. Jag saknar hans lukt, bara det gör att jag inte kan sova. Jag saknar hans kropp och hans närhet, hans armar runt mig. Jag vill ha allt det där tillbaka. Jag är självständig, det är jag, jag klarar det mesta själv. Men, att sova ensam, det är verkligen det värsta jag vet. Jag behöver någon nära mig, men nu har jag inte längre det. Jag hatar att äta ensam, så jag väljer att inte äta. Jag har gått ner nästan 5 kg, för jag klarar inte av att äta. Jag kan vara jättehungrig och sugen på något, sen så fort jag äter, blir jag bara äcklad av maten och allting smakar konstigt. Jag kan inte ens äta godis längre, ingenting smakar gott. Och ni som känner mig, förstår då hur illa det är. Jag ser på mig att jag har gått ner i vikt, det syns. Men jag kan inte göra något åt det. Och än så länge är det inte för mycket, så jag vill inte göra något åt det heller. Skitsamma, inte det här jag skulle skriva om.


Ibland tar saknaden över, och allt gör bara ont. Varje hjärtslag är smärta, varje andetag är smärta, varje liten rörelse är smärta. Men sanningen är att jag har hellre ont än att inte känna någonting alls.