Frågan är vad man egentligen ska tro när någon är lack 90% av tiden man spenderar med den. Frågan är om allt verkligen är mitt fel för hur jag är, på grund av min personlighet och mitt beteende. Men då kommer juh en annan sak fram, varför är då inte alla så i min närvaro? Jag beter mig i princip likadant med alla. Då borde jag påverka alla på samma sätt? Dock gör jag inte det. Men jag vet att mitt humör alltid är extremt åt något håll, antingen är jag hur glad som helst, sjukt tjurig eller galet ledsen. Aldrig något mittemellan. Klarar man inte det, är det lika bra att skita i att umgås med mig, så enkelt är det.

Jaja, orkar inte tjaffsa mer om det här nu. Ska fixa min engelskaredovisning nu, skriver någon annan gång, pusshej