perfectlies

Det här med musik och sammankopplingar mellan en själv och låttexter kan skrämma mig ibland. För vad kan inte trycka ner humöret, än att höra en sorglig låt som man relaterar till? Det kan på något sätt framkalla sådana känslor man nästan glömt bort existerade. Kan ibland intala mig själv att jag bara borde lyssna på glad musik, och aldrig, ALDRIG, lyssna på sorgsamma låtar på morgonen. Då slutar det upp med att jag ligger i soffan framför tvn hela dagen för att gömma mig. Men ändå, hur vore saker ifall man gick runt dag ut och dag in helt salig? Kanske en personlig variant av Tomas di leva? Skulle någon stå ut med en sådan människa? Skulle man stå ut med sig själv? Och vem vill vara den som aldrig gör några misstag, aldrig tar fel håll i vägskäl, alltid gör det som räknas som "det rätta"? Vem vill egentligen leva felfritt? Vem vill aldrig ha dagar då de inte behöver göra någonting? Vill man leva utan dåliga dagar? Hur lär man sig då att uppskatta de goda tiderna? Jag tror att vi då slutar upp som bortskämda barnungar utan någon slags vettig bild på verkligheten. Ska jag nu vara helt ärlig, så vill jag inte vara lycklig. Eller jag vill ju vara lycklig såklart, dåligt formulerat. Men jag vill inte leva felfritt. Jag vill inte vara felfri. Jag vill inte att mina vänner skulle vara perfekta, för då skulle jag spendera varje dag, varje minut, året om att tänka på varför dom är med mig. Ifall jag skulle möta någon som var helt perfekt, skulle jag troligtvis aldrig kunna relatera med denna människa. Skulle aldrig känna mig säker i att prata med/lita på denna människan. Det är våra brister som gör oss vackra.

För i en felfri värld full med felfria människor kan ingen räknas som speciell.