perfectlies

Jag fattar fortfarande inte att du är borta.

Fan, att det är snart 2,5 år sedan. Jag tror inte att jag riktigt har förstått att hon är borta. Hon finns inte, hon är död, hon är.. inget.

R.I.P Mormor, 5/5 -07 <3 Du finns föralltid i mitt hjärta. <3



Börjar man tänka på en jobbig sak, så kommer man på en till, sen fortsätter det så. Jag vet det så väl. Att sitta och läsa igenom gamla bloggen är inte heller att rekommendera. Usch. Mitt humör är lika pålitlig som vädret. Alla minnen som jag förträngt som kommer tillbaka som spjut. Jag förstår inte att jag kan ha mått så dåligt, att jag har vart så nere, men ändå lyckats kämpa mig upp igen. Jag är starkare än jag tror, just nu känns det som att jag läser någon helt utomståendes ord när jag läser i min gamla blogg. Samtidigt som jag känner igen allting, men inte som verklighet, snarare som saker som har hänt i ett förra liv. 

Osäkerhet är ju en annan jävligt jobbig faktor just nu.
Jag är såpass osäker på mig själv att jag ständigt går och oroar mig för att bli lämnad ensam, för det finns ju så många andra människor som är betydligt snällare och vackrare än vad jag är.

Jag är rädd för att det värsta skulle hända om jag blev lämnad ensam. Att det blir som det blev förra gången är väldigt troligt, och blir det så så vet jag exakt vad som kommer hända, det är inget jag ser fram emot. Det skrämmer mig.

Jag borde sova. Jag ska upp om fyra-fem timmar.