perfectlies

Idag orkar jag inte säga någonting bra. Jag orkar inte låtsas vara glad, för det är jag inte. Jag mår dåligt. När jag mår dåligt är det alltid en väldigt, väldigt, väldigt tunn linje jag dansar runt på.
Går jag över gränsen, så gör jag det ordentligt. Jag känner inte för att tappa greppet och bryta ihop igen.
Går jag över gränsen så blir jag nämligen hatad av de flesta i min närhet, och jag föredrar att se dem likgiltiga.

Det är så jag förstått det. Att min roll i de flesta, i princip alla sammanhang, är att vara onödig. Kanske inte i vägen, men inte särskillt nödvändig heller. Någon överflödig människa man inte riktigt orkar göra sig av med, men inte riktigt heller orkar bry sig om.
Den i vänskapsgänget som används som tidsfördriv. Den som används när den man egentligen ville vara med inte kunde.
När en sånn vän bryter ihop orkar man inte stötta. Folk orkar bli förbannade på mig, för att jag sviker min ursprungliga roll.
Man orkar inte ta sig tiden att trösta någon man bara har tills vidare, varför skulle man?
När jag är nere och det märks, varför skulle du sätta dig ner med mig och försöka prata ut om varför jag mår som jag gör? Det är ju så mycket enklare att ryta till, så jag lär mig att låtsas vara glad när jag egentligen bara vill kräkas ner hela världen och dö.

Som avslutning vill jag bara säga - jo, jag förstår att folk i vanlig ordning antingen kommer att skälla ut mig för att jag känner såhär, eller helt enkelt skita i det.
Finns det däremot någon som undrar vad jag är i behov av, så är det någon som är okej med mig som jag är. Någon som inte har mig som tidsfördriv för att det inte fanns någon bättre i närheten.

Någon som kanske - trots att allt jag säger nu är idiotiskt - förstår varför jag säger det. Någon som tycker om mig ändå. Någon som för en gångs skull skiter i att bestraffa.

Någon som bara frågar hur jag mår, för min skull.