Att vara vaken såhär tidigt är inte riktigt min grej.. Och jag känner redan efter bara en och en halv dag utan att ha ätit något hur svag jag faktiskt blir. Mina händer skakar och mina ben vill vika sig när jag ställer mig upp. Jag hade ingen lust eller ork att äta något överhuvudtaget igår, och ärligt talat så kändes det som att allt skulle ta slut. Jag skulle vilja säga att jag var rädd, jag borde ha varit rädd, men det var jag inte. Jag var helt sjukt nere och jag orkade inte vara kvar. Gick ut och gick i en kolsvart skog med musiken i öronen som det enda ljud jag hörde och tårarna rinnande ner för kinderna, jag kommer inte ihåg när jag senast jag var så ledsen. Och det är inget jag vill göra om. Slutade med att jag satt ute i snön och skakade, inte av kylan, utan för att jag inte orkade. Jag orkade varken stå eller gå någonstans. Kom in ett tag senare och satte mig och kollade på OC några timmar, fick ett sms som fick mig att börja skaka och gråta, igen. Resten av kvällen är som en dimma, jag kommer ihåg, men jag försöker förtränga.

Helst skulle jag vilja säga att det är lugnt nu. Jag skulle vilja säga att jag inte har legat och tänkt på samma sak hela natten. Jag skulle vilja säga att jag inte har legat och läst två sms om och om igen. Jag skulle vilja säga att det som hände igår, är något som bara är ett avlägset minne. Jag skulle vilja säga att allt är som vanligt igen. Men då skulle jag ljuga.

Jag citerar mig själv från igår när jag pratade med en kompis:
"Det kanske inte kommer att hålla länge eller sluta lyckligt, men för ett litet tag får jag vara glad, kär och lycklig med den enda killen som jag älskar och det är det enda som betyder något."






Jag älskar dig Jonny. Hoppas fan att du har fattat det nu.