perfectlies

..och jag saknar dig mer och mer för var dag som passerar. Jag försöker tysta tankarna med falska skratt och brustna leénden men tanken av din saknade röst överöstar dem. Det känns som om tomrummet bara växer och växer, och vetandet om att det bara kan fyllas med ditt skratt skrämmer mig. Jag försöker att fylla det med något annat, allt jag kommer åt, men det lyckas bara töjas större.
Varenda tanke, rörelse. Jag gör ingenting utan tanken av dig i mitt huvud, inte längre. Som om jag äts upp inifrån, räddningen är sedan länge borta. Det finns ingen räddning, ingen lösning som skulle kunna driva dig tillbaka i mina armar. Inga ord i världen kan förändra dina känslor, men ändå slutar jag aldrig att söka efter dem. Som om jag letar efter hopp, en sista chans. Dock letar jag i ett svart hål, det finns ingen färg kvar här i mitt land av kuddar och anteckningsblock.

Ibland kan jag tro att jag är död inuti. Förr kände jag en livsgnista, med dig i min närvaro brann min passion, jag kände mig aldrig såhär borttappad. Men då levde jag också med dig och tryggheten du bär med dig. Dina armar omkring mig, åh dina underbara armar.. och vårat sätt, vi hade ett eget sätt som fick alla att tro att det var äkta, äkta för alltid..och du lurade inte endast dem, utan mig också. Du lurade mig med din lycka, som alla såg. Jag antar att du lurade dig själv på kuppen.
Jag är här nu, men morgondagen är som alla andra kommande dagar, osäker. Jag säger mina adjön för jag vågar inte lita på att jag finns kvar utan någonting att lita på, inte ens mitt eget sinne. Det finns ingen trygghet kvar, du drog ut allt. Jag klandrar dig inte, det var det rätta att göra. Jag kan ändå inte neka att jag önskar mig tillbaka de vi kallada vårat liv.

Och alla nätter vi låg bredvid varandra och pussade varandra godnatt. Alla nätter du sa så underbart att du älskar mig. Du sa att du aldrig skulle lämna mig, du lovade och självklart var jag dum nog att besvara löftet med ett likadant. Vad är meningen med löften och sådant nonsens? Allting kommer till sitt avslut. Allting tar slut, det är bara att inse att det inte är någon idé att neka den hemska verkligheten. Det är bara ord för stunden för att ge någon trygghet, men vad är då meningen med dom när tryggheten ändå rycks bort ifrån dig?
Löften är oftast tomma, för att få någon att le. Men vad är meningen med sådant? Leénden är falska.  Löften är tomma om dom inte är om småsaker inte en jävel egentligen bryr sig om. Vi finner alla ett sätt att hantera morgondagen, men vilka är vi när vi tvättar bort ytan på kvällen? Är vi dom vi ses som, eller dom vi vill vara?

Allt jag vet är att anledningen till att jag vill vakna på morgonen är det vaga minnet av sättet du tog andan ur mig. Så som du tog mitt hjärta som ingen annan tidigare gjort..och jag finner ingen mening med kärlek längre. Kärlek har alltid ett avslut. Desto längre man är lycklig, desto ondare gör det när allting når sitt avslut. Och inse fakta, allting tar slut. Så vad är meningen med det?
Vissa säger att man lär sig, man lär sig av livet och dess egenskaper. Man lär sig av sina tårar, minnen, och vänner. Man lär känna sanningen och man lär känna verkligheten.
Jag vet bara att jag vill inte lära känna mer av denna verklighet, det är sanningen om mig.


..och jag kan inte låta bli att bli tårögd, jag kan inte rymma ifrån klumpen som bildas i halsen och jag kan inte längre förtränga det faktum över hur mycket jag saknar dig. Jag fick så kort tid med dig, i jämförelse med evigheten vi lovade varandra. Men vad är löften om evigheten egentligen? Varför är man ens dum nog att avge ett sådant löfte? För evigheten tar slut som allting annat, den har tappat sin innebärd, för evigt är inte längre för evigt. För evigt "Jag kommer att älska dig för evigt", "vi kommer att vara vänner för evigt", "jag kommer för alltid finnas för dig". För evigt, för alltid, de finns ingen sanning i sådana ord längre. Man kan älska någon så länge känslorna finns där, man kan finnas för någon så länge man orkar, evigheten tar slut som allting annat, evigheten har tappat sin innebörd - som allting annat.

Jag lovade att aldrig aldrig aldrig bli kär igen, för att det alltid slutar på ett sätt,
och jag blev det ändå och på samma sätt slutar det alltid..


Det är obehaget som pratar, som skriker och river mig i håret.
Det är det som byggt väggarna omkring mig, som bäddat min säng och som viskar lögner rätt i örat på en tills man somnar.
Det som ätit upp ett helt självförtroende och spottat delarna rätt upp i taket
så jag kan se hur jag själv faller samman framför mina egna ögon.


Jag älskar dig, och jag älskade dig. Du var min räddare i nöden, en tegelsten genom mitt fönster som bildade sprickan jag kunde krypa ut ur för att få andas igen, du är andra hälften av mitt hjärta, du var min fristad, du är slutet på mitt bästa kapitel, ett sms på morgonen som gjorde dagarna lite ljusare, du är 10 månader av mitt förflutna och jag hoppas att du kommer att vara min framtid, på något sätt.

Men när jag tittar mig i spegeln så lyser din frånvaro och allting blir så uppenbart.


Om inte du kan älska mig, då kan ingen göra det.

Jag har bara lust att gråta, och jag blir tårögd så fort jag tänker på att en dag så försvinner han i från mig. Det var så säkert förut, vi hade varandra, det var vårt liv och det skulle vara så föralltid. Nu känns det som att det kan ta slut när som hellst, att vi bara kan försvinna ifrån varandra bara sådär helt plötsligt.

Det är egentligen helt otroligt att det blev han och jag från första början, att allt började med hur snäll han var mot mig, och sen ledde det till veckor, månader och snart förhoppningsvis ett år. Att något så litet, kan bli så stort, att något som inte ens finns, kan bli något. Han och jag, vi blev en tillsammans. Gud vad jag älskar han. Han är både min pojkvän, bästa vän och bror, det känns verkligen som det och det har det alltid gjort. Texten känns helt meningslös för jag kommer inte fram till något, jag är helt tom, men ändå så full av en massa känslor som jag bara inte kan få ut i ord.

Jag vill ha dig här. Punkt.

Jag är så otroligt pigg just nu, vill egentligen (faktiskt) bara lägga mig ner i sängen och somna, men jag somnar juh fan inte. Det som är det värsta med att ligga vaken med Jonny tills 4-6 på morgonen.. Men, nu är jag utan honom så varför inte ta chansen att sova? Näe, för jag är för pigg. Nyss kollat på film, uusch vad den var braa. Sån filmer som bara är bra när man är ensam skulle jag tro men iallafall. Well, Jonny är hemma och lanar med sin boytoy just nu iallafall, sådär lagom kul att inte ha någon kontakt eller något för nääe han spelar wow! Så viktigt(: Menmen, jag överlever, inga problem;) Ska lägga mig och kolla på How I Met Your Mother nu så får vi se om jag kan somna någon gång! Stooor puss till er alla:d♥





i actually had a great time that night

Du vet exakt hur du ska vara emot mig. Du vet hur du ska röra mig, få mig att le, hur du ska tala till mig och hur du så lätt kan få mig på fall. Du vet vem du ska vara för att få mig att skratta, vilka ord som får mig att rodna och vilka skavanker du inte borde nämna. Du vet det mesta om mig, och lite därtill. Du vet vem jag är, du vet att jag är en tjej du kan få på fall endast för att du vet hur du ska vara mot mig. Du vet att det enda som krävs är att vara du.




Jag älskar dig, Jonny Eriksson, och jag har aldrig varit så lycklig som när jag är med dig♥
Du är bäst, och det mest värdefulla jag har♥

Beslut. Att ta beslut. Att ta vettiga beslut. Att ta rätt beslut. Att ta något beslut överhuvudtaget faktiskt. Går väl lite sisådär på den punkten kan man säga. Jag vill nästan göra sådär som dom gör på tv - blunda och peka. Enkelt, klappat och klart på ett ögonblick!

Men näe.
Så funkar det inte. Såklart.